Jag vill ha kvar min kollega

Det är väl inte så här det ska gå till??

Jag arbetar som distriktssköterska i Lunds kommun. Min kollega har bott i Sverige i sex år tillsammans med sin fru och deras två små barn. Under denna tiden har de gjort precis allt "rätt": De har lärt sig svenska, validerat sin utbildning och fått svensk sjuksköterskelegitimation. Vilket han har bekostat själv.

Han har haft en fast anställning i fem år.

Hans fru har gjort samma resa – lärt sig språket, fått sin legitimation och arbetar idag på en avdelning på sjukhuset i Malmö.

De arbetar, betalar skatt och är engagerade i samhället. Familjen är även engagerade i olika föreningar tillsammans med barnen. De har köpt hus, barnen går i svensk skola, de har vänner och är fullt integrerade i det svenska samhället.

De har gjort allt rätt.

Nu kom beskedet: De får inte stanna i Sverige.

Varför? Jag förstår verkligen inte.

Två sjuksköterskor med samhällsbärande funktioner tvingas nu lämna sina arbetsplatser. Trots flera år i Sverige, yrkeslegitimation och anställning inom vården – blir de utvisade. Detta sker samtidigt som vården ropar efter mer personal.

Min kollega och hans fru har byggt upp förtroende hos patienter, kollegor och arbetsgivare. De är en del av ett team som fungerar – ett team som nu slås sönder av en stelbent och orimlig utlänningslagstiftning.

Det handlar inte bara om en familj som drabbas. Det handlar om patienter som nu förlorar en trygg vårdkontakt. Om en arbetsplats som tappar kompetens. Och om ett samhälle som aktivt försvagar sin egen välfärd.

Hur kan vi motivera att fullt utbildade behövda och etablerade sjuksköterskor utvisas – samtidigt som vårdköerna växer och arbetsbördan ökar för varje kvarvarande kollega?

Det är inte bara inhumant utan även samhällsekonomiskt oförsvarbart. Men det är så verkligheten ser ut när byråkratin tillåts väga tyngre än människovärde och samhällsnytta.

Snälla jag ber er att dela detta inlägget, jag vill ha kvar min kollega!

av Anna Eklund